Av: Agnes Magdalenic Rijetkovic. Texten publicerad i tidskriften Populär Poesi nr 48/2021.
Jag letar efter någonting att landa i. Någonting som kan förklara det jag känner och vagga
mig till ro, efter ett år av introspektion och världsomvälvning på samma gång. På samma
gång ser jag allt hända och jag undrar om det är okej att sluta ögonen en stund?
Jag landar i poeten Lars Bäckströms tionde diktsamling Hjärtat (1996) och vill plötsligt ha
mer. Han skriver: ”Den högsta sanningen: / att vi ska leva med varann.” och jag tänker på allt
som har cirkulerat i mig det senaste året. Allt som har cirkulerat i världen, i min hemstad. Jag
är hemma men jag är också överallt. Och det är helt mänskligt. Precis lika mänskligt som
förunderligheten och längtan i Bäckströms dikter. För det mänskliga i att vara hemma är att
hemma är en känsla som känns i hjärtat. Bäckström låter längtan efter lugn och kärlek spegla
sina tankar, särskilt längtan efter kärleken inifrån ens eget hjärta. Han speglar sökandet efter
en plats där man kan bara vara.
Det som har hänt är en paus i vanan, en uppryckning ur det som bara flyter på. Har det
fungerat? Nej. Har det varit rättvist? Nej. Ändå verkar alla vara chockade över den nyfunna
bilden av våra liv som har kristalliserats. Det är en sådan bild som man inte förmår att se
förrän kontrollen är bortom en själv. Plötsligt chockas vi över hur beroende vi är av varandra,
samtidigt som vem som helst hastigt kan förvandlas till en potentiellt smittsam fiende. Vi har
sett hur vi alla hänger samman i ett system som verkar skört och plötsligt saknar vi allt vi inte
själva kan bestämma över. Bäckström skriver om den känslan:
Det är underligt –
nu i en tid, nygammal eller postmodern,
av smutsiga lokala krig och
lössläppt stor kapitalism
som är ett krig med andra medel,
ska vi behöva säga självklarheter:
att samhälle är samverkan,
det är att leva med sin granne
och se på den som finns långt borta
också som en granne;
att förnödenheter ska fördelas rättvist,
att demokrati är revolutionärt
fast utan krig,
att valfrihet inte får gå ut över andra
att – ja det som gäller är de goda orden:
frihet, jämlikhet och syster-, broderskap.
Känslan av frustration och förhoppning sköljer över mig. Kan vi få en annan tillvaro eller är
vi dömda att se saker passera utan att kunna påverka? Vi har sett hur folk har kämpat i ett helt
år. Vi har hjälpt våra nära och vi har kanske lett lite extra mot kassörskor och kassörer när vi
har handlat. Men vi har också sett kämpande människor som slitit sig itu å andras vägnar.
Vad har vi gjort åt det, vi som stått bredvid? Längtat efter att det ska vara över. Att samhälle
skulle vara samverkan, som Bäckström skriver, är både sant och inte i dessa tider. För vi har
också tittat argt på den som råkat hosta förbi på gatan. Vi har fördömt de som fortfarande gått
på krogen, utan att se att vi alla styr det här skeppet tillsammans.
Frustrationen över en inte till fullo existerande samhällssamverkan har även lett till ett behov
av att blicka inåt. Tid för att leta efter sig själv både i kropp och i sinne, eller i andra
människor. Bäckström sätter ord på det: ”Jag försökte avläsa mitt eget ansikte / i deras och
fann dem ledsna.” Insikten av att vi inte är någonting utan varandra, men vad gör vi när vi
inte räcker till? När våra ord och vår närvaro inte fungerar läkande i den rådande turbulensen.
Går det att räcka till för sig själv då?
Hjärtat mitt, du är så vacker när du tycker om mej.
Jag ska då inte bara vara jag,
utan människan som räcker.
Jag samlar mej och väntar på den stund
då jag ska räcka.
Jag samlar mig och väntar på den stund då jag ska räcka. Är det okej att sluta sina ögon en
stund? Behöver jag göra mer än det jag redan gör? Jag bryr mig ibland mer om andra än om
mig själv, men när jag väl tänker på mig själv är jag rädd för att jag ska ha tappat känslan av
samverkan. Själva rädslan är i sig kanske ett bevis på att jag inte har tappat den? ”Jag är jag, /
och det är också du.” svarar mig Bäckström.
Jag blir lugn och läser vidare. Kanske är det inte pandemin som är den enda uppryckningen
av verkligheten. Kanske är det hela livet i stort som är det. En kamp mot naturen, i naturen,
med oss själva, i oss själva. ”Att åldras är att vissna eller växa, / vissnandet kan inte fortgå
utan växtkraft. / När vi dör, tar växtligheten / i oss över.” Det går att ta på frågan om livets
mening. Frågan som alltid flyter över oss i himlen. Som osynliga moln som vi kan ignorera
även när det regnar. Eller som vi översköljs av en strålande solig dag. Är det vad vi gör eller
hur vi känner oss, som definierar livet? Blir livet enklare om man istället ser sig själv som en
myra på jorden, en del av en helhet, kontra att se sig själv som existensens centrum? Ur sina
egna ögon ser man livet på ett alldeles eget sätt. Så som ingen annan ser. Kanske borde vi
tänka mer på det i den tid som går. Att vi aldrig kan ha objektivt rätt om omvärlden, för vi ser
den bara genom vår egen uppfattning. Det vi ilskas över i andra är alltså det faktum att de inte
ser på livet som vi gör. Kanske tittar de på oss på samma sätt, med avsky och förundran.
Jaget är en inre stad,
en labyrint av gränder.
Det är en skog
som kanske delvis har gallrats
men i stort sett är det urskog.
Det är svårt att ta sig fram
mellan block och träd som
fastnat och kroknat i kamp,
i omfamning till döds.
Men det finns också underbara
höga granar, hem för växandet,
och gläntor med en sten att sitta på.
Långt inne i en glänta
äter jag ett blåbär
och en medhavd smörgås.
Jag har inte rest längre än till Stockholms skärgård på nästan två år. För att jag inte har fått,
för att jag inte har kunnat. Yttre omständigheter har tvingat mig till nya medel för mitt
resande: tankekraft och slutna ögon. Jag har funnit min glänta att sitta i. På en sten äter jag en
medhavd smörgås och ser hur jag växer. Kanske var stormköket och vandringskängorna jag
fick i julklapp en framtidsspegling av vad jag skulle komma att läsa i Hjärtat. En resa till de
snåriga skogarna som tar mig dit jag aldrig hade hamnat om jag inte haft den här tiden. Tiden
som bara är ett förhållningssätt till livet. Vi kommer aldrig fram om det alltid ligger saker
framför oss. Svaret är enkelt: frihet, jämlikhet, syster-, broderskap, du är så vacker när du
tycker om mig. Den högsta sanningen är att vi ska leva med varann. Jag är jag och det är
också du.
Agnes Magdalenic Rijetkovic
Texten publicerad i tidskriften Populär Poesi nr 48/2021.
ASTRID BÄCKSTRÖM 
Publicerat av