Författare: Jonas Ellerström
Konstnären och författaren Ingemar Willgert (1928–1990) var en
udda figur i det akademiska och kulturella Uppsala. Han var född i
Gävle och berättar i en av sina självbiografiska texter att han efter
misslyckade anställningar som bankbiträde i Stockholm och några
lärarår i Karlstad sökte sig till Uppsala. Där studerade han nordiska
språk och växte in i rollen som studentstadsoriginal, en ur vissa
aspekter tacksam identitet men också en begränsning. Omvärldens
vänligt roade blickar kan så lätt övergå i nedlåtenhet.
Efter fem år gav Willgert upp universitetsstudierna och ägnade
sig därefter helt åt bildkonsten och åt att skriva. Han var varken
praktisk eller karriärinriktad: sin första bok, Ett naturbarns dikter
(1959), rikt illustrerad med egna tuschteckningar, gav han ut på eget
förlag i 500 exemplar, och i vart och ett av dessa exemplar gjorde han
två originalvinjetter.
Att teckna i tusch var Ingemar Willgerts specialitet, men han
målade även i olja. Astrid Bäckströms vävda porträtt av honom tar
upp mycket av hans starka kolorit, och på sätt och vis också ett av
hans motiv; Willgert gjorde åtskilliga självporträtt. Men Bäckströms
bild blir helt naturligt något annat. Här är Willgert sedd utifrån och i
retrospektiv. Den stora väven blir en sammanfattning, med
symboliska inslag, av ett livsöde. Ännu en utvidgning och
aktualisering: Willgert får representera en personlighetstyp, de
avsigkomna och ömtåliga.
Ingemar Willgert blev en del av Astrid Bäckströms uppväxt i
och med att hennes far, författaren och kritikern Lars Bäckström,
hörde till de få som såg Willgerts speciella begåvning. Andra var
estetikprofessorn Teddy Brunius och författaren Lars Gustafsson,
som skrev förord till Willgerts andra bok Ur mitt inre (1964). Den
socialt misslyckade Willgert hade ändå sina vänner och försvarare.
Bäckströmdottern Astrid fullföljer med sitt inkännande porträtt sin
föräldragenerations ansträngningar att tillförsäkra den otidsenlige
romantikern en plats i det allmänna medvetandet.
Jag träffade själv aldrig Ingemar Willgert. Det berodde inte på
att jag inte försökte. Sedan jag upptäckt honom genom Lars
Bäckströms presentation i Svenskt Litteraturlexikon (1974) sökte jag
reda på hans adress och skrev till honom. På min begäran illustrerade
han ett nummer av Transit, en litteraturtidskrift jag utgav vid mitten
av 1980-talet. Senare planerade jag ett specialnummer helt ägnat
Willgert. Jag sökte honom i Uppsala för en intervju, han var inte
hemma och skrev att han vistats på sjukhus för en depression. Vi
bestämde ett nytt datum, men när jag i oktober 1990 stod framför
hans dörr svarade på nytt ingen på ringsignalerna: antagligen var han
redan död. Ändå hade han skrivit i ett av sina sista brev, bara en
månad tidigare då han kommit från sjukhuset: ”Har just varit ute och
skaffat två nya målardukar. Livet måste gå vidare!”
Ingemar Willgert blev 62 år. Han gav ut tre böcker och hade
ett antal mindre utställningar. Lars Bäckström ställde samman en
mycket fin volym med till största delen tidigare opublicerade
självbiografiska texter av Willgert, Ett liv, som utkom på ellerströms
förlag 1993. På Uppsala konstmuseum ordnades några år senare en
minnesutställning som ironiskt nog blev hans största.
Willgert är ändå en konstnär som den som fångats av hans
bilder, texter och liv inte glömmer. Jag skrev i en dödsruna att ”hans
vilsna existens och ojämna produktion rymmer mer av äkta
konstnärskap än de flesta mer välkända namns” – det är ord som
innehåller en del ungdomlig överdrift, men kärnan i dem står jag för.
Astrid Bäckströms vision av Willgert rymmer empati och
psykologisk insikt. Det är en kraftfull och suggestiv bild som bör tala
även till den som inte känner till den avbildade, föreställer jag mig.
Willgerts sorgsna, genomträngande blick möter inte direkt
betraktarens, men är det drag som gör starkast intryck. Hans huvud
förefaller guppa på en strömmande flod – ett så dramatiskt öde som
Orfeus fick inte Willgert, men i någon mån var han en människa som
slets sönder av yttre och inre krafter. Som brevcitatet ovan visat
förlorade han dock aldrig hoppet och skaparglädjen.
Sitt livs räddande krafter kunde Willgert själv gestalta som
naivistiska änglar. På Bäckströms bildväv flyter en av dessa bilder på
vattnet framför honom, illa medfaren men med samma uttryck av
medkänsla i ansiktet som väven visar i sin helhet. Här finns
människan Ingemar Willgert, här finns tecken för hans skapande i
ord och bild. Här finns ett konstnärsöde, gestaltat i ett konstverk som
är en minnesbild, en hälsning över vattnen.
Jonas Ellerström
ASTRID BÄCKSTRÖM 
Publicerat av