Att upptäcka själva grundtonen

Författare: John Swedenmark

Personligheten spelar en dubbel roll i Ellen Keys syn på bildningen; den både formas och formar. Man kan beskriva den som ett filter mot omvärlden snarare än en fast identitet. Personligheten sållar kontinuerligt bland intrycken (och läsefrukterna) i jakt på vad som kan göra den starkare, sannare, mer frimodig när det gäller att granska de etiska krav som samtiden ställer – eller att omvärdera äldre tankeströmningar och historiska valfrändskaper.
Personligheten är också den instans Ellen Key riktar sig till när hon tar upp andra tänkare till behandling. Hon anför deras person i sitt resonemang hellre än något tankesystem. Ett andligt tilltal, en själarnas gemenskap, ett ”vi”.
Samtidigt är hon i sin djupt grundade materialism (”lifstron”) helt emot tanken på anden som en aktivt verkande instans: vare sig hos individen eller som en allsmäktig gudom. På samma vis står hon främmande för att blasonera idéer utan ser till deras praktiska nytta i ett konkret historiskt sammanhang; till exempel för att minska eller avskaffa sociala orättvisor.

I den märkvärdiga uppsatsen ”Personlighetens frihet” från 1898 (omtryckt i Tankebilder I) skisserar hon individens oupphörliga kamp för att bli och förbli sig själv. ”En människa, fylld av denna lidelse att helt vara sig själv, att med alla pulsar leva, att fullt uttrycka sitt innersta jag – hon får aldrig en lugn, men alltid en rik tillvaro.” Uppdraget är att ”upptäcka själva grundtonen”, de vill säga gå sin egen väg under uppfostringstiden, genom ungdomstrotset och i den tidiga vuxenheten – ända tills det är dags för ”de stora slagen” i den inre världen, då ”det nedärvda, det inlärda, det flyktigt erfarna” ska ersättas med ett lyssnande till ”själens spröda stämma”. ”Det djupast avgörande är om individualiteten har styrka nog att bryta sina egna fjättrar, ty då har den övernog styrka för att tvinga sig igenom alla andra hinder.”
Det är ett övermänniskoideal som ställs upp – få personligheter torde nå ända därhän, fram till den stora uppgörelsen. Nietzsche är ständigt närvarande för Key under de här åren, och i bakgrunden anar man Kierkegaards lära om livets stadier. Det är också bestickande att Freud upptäcker psykoanalysen just vid den här tiden: tekniken för att via språket ta kontroll över sitt liv på egna villkor.
Men det finns inte tillstymmelsen till ringaktning för oss som inte når ända fram. Tvärtom kan man anta att den potentiella personligheten fungerar som lokomotiv i hela Keys engagemang i uppfostringsfrågor, kvinnans ställning och arbetarnas rättigheter. Möjligheten till autonomi finns närvarande på varje nivå i den personliga utvecklingen, men inte främst som hägrande mål – ja något sådant är knappt ens kognitivt eller pedagogiskt möjligt som någonting att sträva efter. Det handlar i stället om att redan från början stärka och försvara villkoren för självtillblivelsen. ”[E]ndast när en människa andligt får sträcka ut sig, kunna krafter och anlag växa.” (Uppsatsen ”Själens evolution genom lefnadskonst” i Lifslinjer II, 1905.) Dessutom finns ett framtidshopp#, som väl kommit att infrias under moderniteten; nämligen att fria personer blir bättre uppfostrare och dessutom kan reformera ideologier och institutioner i mänsklig riktning, o s v – en godartad evolution innanför samhället.
*

Kan man rentav tala om en dubbel blick i anslutning till den personlighetens filosofi som Ellen  Key förfäktar – en tvesynthet för att låna Lars Ahlins ord? Den inre människan finns inte från början, annat än möjligen som en aning, men kan ta form under individens utveckling via att hennes förmåga att intuitivt välja och vraka blir allt starkare, kräsnare och träffsäkrare. Så till den grad att uppgörelsens stund till slut kanske infinner sig, självmant eller som i Keys fall i samband med en djup livskris. Denna kamp, denna dekonstruktion kan inte förespeglas, inte anbefallas, inte avkrävas den enskilde. Möjligen kan den ibland simuleras! Den är heller ingen personlig triumf, till och med ofta en social katastrof därest den inte hemlighålls. Däremot kan den riktas ut mot samhället i form av en vishet som vill förbättra villkoren för allas personlighetsdaning, till exempel genom lovtal till den enkla skönheten.
”Sedan aldrig jag fann i världen behag”, sjunger Antonius i Almqvists Songes efter mötet med änglagestalterna. Kanske vittnar Ellen Keys essäer om motsatsen: en vändning till världen som vill reformera mänskligheten men som implicit – i det tilltal som underförstår att alltsammans är självupplevt – berättar om erfarenheten av att själv ha befunnit sig utanför världen men kommit tillbaka, tack vare bildningen. Apropå Spinoza sade hon, med tillbakablick på sin stora livskris: ”Om inte han hade levat, hade inte jag levat – nu” Det var alltså Spinozas personlighet som mötte henne och bistod henne i att reformera sitt tankesystem och radikaliseras. I hans värld av kraftspel mellan affekter finns ingen plats för subjektivitet, vare sig hos Gud eller den enskilda människan. Och kanske var det just detta som gav rätt hugsvalelse, kanske hans nyktra syn på materiens företräde möjliggjorde dubbelseendet och inspirerade henne till att framhäva personlighetens roll som historiskt betingad andlighet? Därom kan vi bara gissa utifrån den tacksamhet som uttrycks i citatet ovan. Men det kunde lika gärna ha varit någon annan som hjälpte henne genom krisen – eftersom personens växande är kontingent, styrt av tillfälligheter, inte av lagar.

John Swedenmark, översättare 
och skriftställare, Stockholm