Ett försök att fånga den mångfasetterade Rönnog Seaberg

Författare: Kerstin Strandberg

Poeten – akrobaten – kvinnan – människan – den egensinniga författaren Rönnog Seaberg är svår att fånga in i en kort beskrivning men jag vill göra ett försök och börjar med den otroliga självständighet som Rönnog redan tidigt visade när hon för egen del artigt avvisade den kunskap i filosofiämnet som lärdes ut vid universiteten.  I marginalerna till hennes böcker har jag gjort anteckningar om detta, ämnet kommer till exempel upp i hennes bok ”Utrest”: ”Jag började läsa filosofi. Men jag ville inte lära mej deras tänkande. Jag ville bara tänka själv.” eller: ”Jag tyckte om att tänka. Ingen ville ha en kvinna som ville tänka.

Tyvärr kommer jag nog inte att kunna hitta några enstaka ord som kan sammanfatta Rönnog eller ge någon uppfattning om hur hon var och hur hon satte ihop sina ord och meningar. Att samtala med Rönnog eller läsa vad hon skrev gav samma upplevelse: Inget var som man väntade sej och ändå var hon bergfast i sin vidvinkelsyn, allt återkom men alltid med en ny oväntad vinkel. Vid varje samtal eller läsning blev jag förbluffad, berörd, förvånad över hur hon tänkte…  det kunde vara nyttigt för mej på så sätt att jag oroades, ”tänk om jag själv i motsats till Rönnog sitter fast i något och har slutat utvecklas?”. Både hade vi som önskemål och ideal att ”tänka själv”, jag kunde se att hon gjorde det och att jag försökte…  Det gjorde vi trots att det för oss och andra av kvinnligt kön som var födda 1932 kunde verka högfärdigt att ens tro sej om att besitta en sådan förmåga.
När jag först såg Astrid Bäckströms vävda bild av Rönnog tänkte jag att detta inte riktigt var som min egen bild av Rönnog, det var Astrids och visade en annan sida av Rönnog än den jag kände. Och jag erinrade mej att jag hört att väverskor kunde komma i gråt när de klippte ner en väv och för första gången fick se sin nya bild i dess helhet… detta kom jag ihåg och trodde mej ha förstått att det innebar en skakande men en för mej förborgad, existentiell upplevelse.
 Min egen första bild av Rönnog, Atlanta, Georgia, USA? Jag hade ofta hört talas om Rönnog Seaberg i det avlägsna Atlanta men det var på ett sätt som skulle ha förfärat henne själv: Att känna Rönnog ansågs socialt fint, visade att man var en författare med i tiden och själv framgångsrik. Att inte känna henne var motsatsen.
Världens första samarbetsgrupp mot manligt förtryck av kvinnliga författare skulle starta i Stockholm någon gång runt 1975 och Rönnog sände engagerade och livfulla brev som hamnade i vår brevlåda ute i Spånga. Man kan absolut säja att Rönnog och jag träffades under ”historiska omständigheter” – första gången var nämligen den kvällen på Tomtebogatan 39 mitt i Stockholm då Författarförlagets Kvinnofront bildades. Ett ljus av insikt hade gått upp för flera kvinnliga författare om vad det kunde vara i vår yrkesvärld som underminerade vår förmåga till konstnärligt arbete: Hur hårt vi än jobbade skulle det inte kunna uppväga det faktum att vi inte var av manligt kön. Det handlade om fackligt arbete och upplysning om sakernas tillstånd men också om vänskap mellan kollegor:  Genom intervjuer med till åren komna kvinnliga författare hade vi fått veta att de aldrig upplevt någon vänskap med en annan kvinnlig kollega – konkurrensen stod i vägen, var för hård. Därför var det underbart att det som vi kvinnliga författare nu startade skapade solidaritet och under de kommande åren uppstod många vänskaper som blev varaktiga, inte enbart mellan Rönnog och mej.
Författarförlagets Kvinnofront utvecklades och avknoppades till aktivitetsgruppen Författarförbundets kvinnoskribentgrupp. Det allra första vi gjorde i denna grupp var att skriva en motion och begära att Sveriges Författarförbund ändrade i en av sina stadgar. Rönnog långt borta i Atlanta var svensk författare men hon hade hamnat i det läge att hon blivit tvungen ansöka om amerikanskt medborgarskap för att få tillstånd att adoptera barn (tre barn blev det allt som allt… läs Hemlig dagbok!) Stadgeändringen gick igenom enligt sedvanligt mönster och Rönnog kunde bli medlem i Författarförbundet. Vi var kampglada men hade vi väntat oss en sådan framgång?  Nu tycker jag att en sådan seger var självklar men minns att vi då var ganska förundrade över att man hade lyssnat på oss.
I slutet av 80-talet var det nog som jag bad Rönnog att läsa mina arbeten medan de växte fram. Det är ett stort steg att be någon om en sådan tjänst men jag var i väldigt behov av ett fristående öga – tvekade ofta men det blev så viktigt för mej att Rönnog läste det halvfärdiga och sa ”Det är begripligt”  – jag var tvungen att tro henne när hon sa att hon tyckte om att läsa dessa work in progress. Genom Rönnogs solidaritet fick jag kraft att fortsätta det ensamma slitet. Samtidigt såg jag ju hur svårt det var för Rönnog att upprätthålla ett svenskt författarskap på distans. De stora tidningarna i Sverige förstod inte vad de missade genom att inte anlita Rönnog och hennes reporteröga. Rönnog och Steve och barnen bodde mitt i de fattigaste delarna av Atlanta och hade vänner bland de utstötta, var själva en del av allt och iakttog allt som hände med klar men inte fördömande blick. Det var Rönnog och ingen ditskickad som de svenska tidningarna borde vända sej till när de behövde reportage av någon med djup kunskap om det amerikanska samhället. Det skrev jag till dem och var arg för att DN och Svenskan inte insåg detta. Jag skrev att Rönnog satt där mitt i smeten och hade en alldeles egen blick på amerikanskt konst- och samhällsliv.
Rönnog och jag hade tät kontakt. Jag kunde aldrig nog förundras över Rönnogs speciella sätt att organisera sina ord, meningar och satser. Hennes synfält var så annorlunda än mitt eget, det hon skrev var alltid överraskande, originellt och genomskådande. Ibland hamnade jag som ni förstår i stilla förtvivlan när jag jämförde oss. För mej var det uppenbart att Rönnog som författare var gynnad av att bo så långt bort från Sverige. Ur  Utrest, sid 103: ”Nej, jag tror inte på några gränser mellan olika länder och jag har i mitt liv försökt specialisera mig på att leva som om gränser inte funnes, mellan raser, klasser, kön, religioner och yrkesfolk.”
Rönnog brukade bo några dagar hos oss när hon var i Sverige med barnen. Och hon och hennes make Steve bodde också hos poeten Jenny Ljunghill i Lund, nära vän till mej och dem. Jenny dog i mars 2007 och det blev jag som ringde Rönnog och meddelade detta. Rönnog och jag sörjde Jenny tillsammans.   Vi talade med varandra om henne och vi skrev, det var en hjälp för bägge. Sju månader senare var också Rönnog borta. 26 timmar innan hon dog sände hon mej ett mail där hon skriver ganska hoppfullt om sin egen sjukdom, mot slutet lägger hon till en rad om Jenny: ”Det är svårt att hon inte längre är med oss”. Ämnet här har blivit vänskap. 22 okt 2007 kl 16.10 antecknar jag i min dagbok: Jag har förlorat Rönnog, hon är död. Redan för kanske sju, åtta år sen föll det henne in att tacka för lång vänskap. Jag blev då mycket tagen av det, livet och dess villkor stod klart för mej i ett ögonblicks belysning. Tänk att hon en gång många år före sin död kom på att hon ville tacka för lång vänskap. Helt abrupt och utan synbar anledning kunde hon skriva det enkla, raka, varma: Jag vill tacka dej för lång vänskap.
(Några böcker av Rönnog Seaberg: Miami, 1967. Hemlig dagbok, 1975. Om baddräkter, 1977. Utrest, 1978.)