Etikett: ekelöf

Författare: Johan Flemberg

Vi ser ett allvarligt ansikte med blå ögon som fixerar betraktaren. Till vänster, tätt intill mannens kind, en mörkhyad Madonna eller Panhagia i röd klädnad mot en guldfärgad bakgrund. Ovanför och under denna består bakgrunden av olika röda nyanser uppblandade med svart. Ovanför madonnans huvud står i förkortning Meter theou, Guds moder. Mannen är Gunnar Ekelöf och bilden av honom utgår från ett foto från femtiotalet. Gudsmodern är en något förenklad avbildning av en liten grekisk ikon i Ekelöfs ägo. Den är också förstorad, så att den upptar nästan lika stor del av bildytan som porträttet.
Om man inte kände till Ekelöfs sena diktning, Diwan-trilogin, skulle man nog uppfatta det som en paradox att denne utpräglat intellektuelle diktare, som inte hade något till övers för kristendomen, avbildas med en ikon. Men med kännedom om de sena verken är den bysantinska inramningen inget som förvånar. Ändå kan man fråga sig: vad betydde gudamoderns bild för Ekelöf? Vad betyder den betonade närheten mellan diktaren och ikonen, nästan kind emot kind, som hos Maria och barnet? Astrid Bäckströms bild inbjuder till reflexioner.
Mötet med Grekland på femtio- och sextiotalet betydde mycket för Ekelöf och har avsatt många spår i hans diktning. Ikoner och votivgåvor i kyrkor och kapell gav honom en levande bild av den folkliga fromheten med en obruten tradition från antiken; epokgränser som den mellan antiken och medeltiden ansåg han oväsentliga. Men Jungfrun-Modern var för Ekelöf inte bara en inkarnation av den stora främreasiatiska gudinnan utan också en mycket personlig symbol för det stora okända bortom våra erfarenheter och föreställningar, det som han ibland kallar Intet. I den fiktiva bysantinska miljön i Dīwān över Fursten av Emgión är hon den kristna Madonnan, men i verkligheten är det en helt annan, mer komplex kvinnogestalt som Fursten/Ekelöf vänder sig till:

Du som har makt
att vara foglig
att inte begära
att inte Vara

O, vem älskar inte dig
som gör oss fria från kärlek
födelse, smärta och död!

Han skapade till och med ett nytt epitet, Átokos (Hon som inte fött något barn), för den Heliga Jungfrun. Själva ordet fanns redan men naturligtvis inte som beteckning på Jungfrun/Gudsmodern, det är Ekelöfs eget bidrag. Ändå kallas hon i en dikt “barnlösa moder / åt oss alla” och framstår i en annan som mångbröstad, liksom den berömda kultbilden av Artemis i Efesos. Det negativa ordet Átokos har Ekelöf själv motiverat med att negationen “framlockar aningen av det finaste positiva, det som inte kan utsägas, därför heller inte affirmeras, uppställas som lära och rättesnöre.” Argumentet är välkänt i den mystiska traditionen. Att Jungfrun identifieras med flera olika gudinnor kan också ses som ett slags negation, att inte utpeka en bestämd gudinna. Det var inte ovanligt i antikens polyteistiska religioner att gudar eller gudinnor identifierades med motsvarande gudomligheter i andra länder.
Både avstånd och närhet präglar förhållandet mellan Fursten och Jungfrun. I en dikt vänder han sig till henne med orden “Panayía, ta avstånd från mig / från mig som söker dig!” och dikten slutar med orden “Är du Ensam, utan son / skall också jag vara ensam.” Men han kan också uppleva en paradoxal närhet eller identifikation med henne:

Jag talar till dig
Jag talar om dig
djupt inifrån mig själv
Jag vet att du inte svarar
Hur skulle du kunna
så många som ropar till dig!
Allt jag begär
är att få stå här avvaktande
och att du ger mig ett tecken
inifrån mig, av dig!

Gränsen mellan subjekt och objekt är upphävd, diktjaget är en del av det som han tillber; här är det en mystiker som talar. Att Fursten är blind (bländad) kan ses som en metafor för det inre skådandet.
Men Jungfrun har också drag av kärleksgudinna: i en dikt tilltalar Fursten henne som “Jungfru / du som är den rikaste / på kyskhet, på okyskhet” och för honom kan hon förkroppsligas av verkliga kvinnor som han möter. Kvinna och gudinna smälter samman; en av kärleksdikterna slutar:

Det var inte din fot jag åtrådde
men din fot i Hennes
vars steg leder till Intet.

Jungfrumodern i Ekelöfs sena diktning är en komplex skapelse, djupt förankrad i hans personlighet. Att den skulle gå att uttrycka i bild är svårt att tänka sig; han har själv i en dikt i Sagan om Fatumeh genomfört en symbolisk ‘avklädning’ av en ikon av Panhagian, ner till det bara träet. Men som symbol för Diwan-diktningen, som många anser som höjdpunkten i hans diktning, är ikonen mycket passande. Vad kan bättre symbolisera det gåtfulla kvinnliga väsen som så mycket av hans diktning kretsar kring än arketypen Madonnan?

Johan Flemberg
docent i antikens kultur och samhällsliv, författare och översättare