Etikett: väv

Författare: Berit Sahlström.
Berit är bildvävare och konstvetare.

Astrid Bäckström (f 1960) har i min närvaro främst utgett sig för att vara bildvävare, men när vi lärt känna varandra har jag alltmer insett att det inte var i Konstfacks vävsal hon formades till konstnär, utan långt tidigare och senare, i en miljö med kulturellt kapital. Där var och är Ordet stort, i aktivt samröre med andra konst- och kulturyttringar. När jag nu ombetts presentera några av hennes verk kan jag inte göra det utan att förklara dem på så sätt, dvs utifrån Astrid Bäckströms miljö, för det är därifrån hon hämtar både näring och idéer, berättelser och kontexter.

Under många år reste Astrid sedan runt som folkmusiker. Tanken på att ta upp vävningen mognade och blev aktuell efter att ha inspirerats och lärts upp av folkhögskoleläraren tillika textilkonstnären i Skinnskatteberg, Anita Dahlin Bergman och senare påverkats av äldre kollegan Gudrun Key-Åberg (1925-1982). Astrids verksamhet som litteraturpedagog, ledare för litteraturkurser och cirklar.

Astrid Bäckström har varit delaktig i och samarbetat med många kolleger i gemensamma utställningar, i performances och iscensättningar. Hon förvaltar det hon fått med modersmjölken och det hon erfar genom det kollegiala samarbete: en tro på Konstens och Kulturens kraft. Hennes samarbeten leder ofta till tankeutbyte och kommunikation via konstverken. I så måtto uppfattar jag dels våra två gemensamma utställningar och samarbetet och inspirationen från båda håll det medfört, dels mina vävar Virtual Friends (2014) och Kvinnorum (2015), som en slags språngbräda fram mot Astrid Bäckströms Konstnärsklubben, där den problematiska situationen för just de kvinnliga konstnärerna, därmed oss själva, behandlas. Dessa stora vävar parafraserar målningar i från förra sekelskiftet och bygger på att byta ut porträtt i de givna kompositionerna.

Ordet, Astrid Bäckströms poesi, förklarar och binder samman det mesta av det hon gör, vem hon är, och hennes förhållningssätt:

Livet och det underliggande tankar om försåt
Vem tror du att jag var
med klassbakgrund

och andra åthävor
 och oskulden
 vilande runt hörnet

Batikhäxorna skriker i vinden
 velourmännen dammmsuger

och byter blöjor

Svamparna växer som idéer i skogen
 man kan inte plocka dem alla…


Nä, just det. Vi konstnärer, kvinnokämpar och slikt kan inte rädda världen, har kvar en massa att bearbeta och skapa, men vi behöver också leva, förvalta det vi har, ta tid att gå ut i skogen ibland, för att plocka svamp, eller idéer.

Man väver ihop saker
och hoppas
att tillvaron skall vara därefter Man väver och hoppas
att de bättre föresatserna
skall växa, breda ut sig
mer än de där andra – oföresatserna

Så Bäckström väver samman en alternativ styrelse i Konstnärsklubben (2018, 130 x 140 m), enligt
henne själv ”en sammanblandning av det radikala Konstnärsförbundet och den konservativt
misogyna Konstnärsklubben”. Allt tog sin början i förra sekelskiftets stockholmska konst- och
kulturelit och fortgår än idag. Hennes verk är en parafras på Richard Berghs målning
Konstnärsförbundets styrelse från 1903. Nu har hon själv och andra kvinnor tagit plats och
Bäckström har valt styrelseledamöter utifrån sitt alldeles egna, mycket personliga fokus. Därtill
öppnar sig Berghs mörka, slutna rum till fritt landskap i väven.

Från vänster har Christian Eriksson ersatts med norsk-svenska bildvävaren Hanna Ryggen
(1894-1970), Eugene Jansson har lämnat plats för Gudrun Key-Åberg, Nils Kreuger (stående) har
fått behålla sin persona medan Karl Nordström, president, har tagits bort till förmån för Astrid själv
i bestämd pose. Där Robert Thegerström porträtterades står nu performance-konstnären som Astrid
jobbat tillsammans med, Eva Pagmar, med sin båtmössa (nej, skoskydd!) och Richard Bergh är
utbytt mot Ingrid Steffenburg-Nordenström (1868-1938). Astrid Bäckström tänker sig inte en
radikalfeministisk lösning. Kreuger finns där, det är i hans och de andras fotspår hon ändå går, som
hon är släkt och besläktad med. Och det är hon själv som utgör presidium!
Rent vävtekniskt arbetar Bäckström i tradition från 1960- och 70-talen, dvs att likt Elsa Agelii och
Ulla Gowenius m fl skapa motiven till vävarna, förlagorna, så långt bort från hjärnspöket
Oljemålning och Modernism som möjligt, mer med känslan av att bilden först ritats upp med
färgkrita och så livar hon upp enhetliga ytor med garn och textilinslag i nyanser av liknande kulör.
Färgbehandlingen är yvig. För betraktaren tar färg- och formrikedomen till en början över i
Konstnärsklubben som det gör i rätt många av hennes vävar, men drar samtidigt till sig intresse!
Snart växer nyfikenheten och man frågar sig vilka figurerna är, vad de gör och varför.
Konstnärsklubben, liksom de flesta av hennes vävar, kräver både personlig kännedom om Astrid
och kulturell ryggsäck för att avläsas på djupare plan. Men sedan finns det i Konstnärsklubben
också en allmän självklarhet i att det sitter både män och kvinnor vid bordet – själva budskapet, så
att säga.

Nornan
I Bäckströms konstnärskap har Nornan en speciell plats, en maskerad figur med en maltesisk
folkmössa på skulten. Bakom gipsmasken finns Bäckström, i installationer och på scener, framförda
i lokaler där hennes vävar ställs ut. Nornan har mig veterligen ännu inte tagit plats i hennes vävar
men däremot blivit centrala inslag i fotocollage och modeller i papper, som i sin tur blivit viktiga
för att förstå hennes konstnärskap i sin helhet.
I fornnordisk mytologi är nornorna ödesgudinnor, väsen, skogsfruar med olika gåvor och karaktärer.
Bäckströms mask både avidentifierar och gör det möjligt för konstnären att leverera med kropp och
tanke. Hon sitter där och stickar, håller i trådar, visar upp sig, förlåt, Nornan. Hon blir någon som är
både känd och okänd, ond och god, mäktig och delaktig.
”Nornorna avgjorde alla levandes öde genom att spinna på livets trådar. /…/nornorna lät
inte ens dem [gudarna] få veta hur långa trådarna var eller vilka trådar som vävdes
samman….” [4] (Wikipedia, ^ Ström, Folke (1954). Diser, nornor, valkyrior. Fruktbarhetskult och sakralt kungadöme
i Norden. sid. 82-84(Almquist&Wiksell)

Astrid Bäckström skriver:
Hur fångar man en människa
Lockar och kastar ut ett snöre
gräver en grop, sjunger en liten sång
Vips fastnar någon i garnet
snubblar in i det oförutsedda

Egentligen en rätt obehaglig men ack så sann iakttagelse. Och det måste väl gälla lika mycket för
reklamaren som konstnären, att de har ett ansvar för vad de sysslar med. Hur hänger det ihop? Och
livet fortsätter utan att vi själva lyckats bidra så mycket:

Träder trådar ur minnets teater
livsändar knytes, knyts upp
och tid virvlar förbi
Bara vi står här och gapar
över livets ögonblick

Jag uppfattar att Astrid Bäckström i grunden är kritisk till att vi människor missionerar med
beräknande och partipolitiska budskap. Hon ställer upp för kollektivet, men är sällan del av det och
söker bakåt, gör konst med sig själv och sin historia som konstnärligt verktyg. Kanske en slags
ärlighet för att identifiera sig själv som konstnär. Därför behåller Kreuger sin plats i
Konstnärsklubben. Hon söker samarbete med familj, släkt, kolleger och själsfränder i kampen för en
bättre värld, ingen revolution för dess egen skull och hela tiden beredd att försvara den konstnärliga
frihetens potential som samhällsförändrare.
Collaget Floden har något som liknar en fana i bakgrunden, med grekiska alfabetets sista bokstav,
som i ”A och O”, eller ”A till Ö”.

Tid – vattenförslöserska
vi genomvandrar dina strömmar
Litet lär vi oss under tiden
men ett vet vi; detta
kommer inte tillbaka

Nornan är allvarlig, nej sur, förhoppningsvis knipslug, där hon arbetar med sina trådar. Den svarta
floden rinner under henne och det är hon som styr, avgör, presenterar scenariot och vet vad som är
början och slutet på allt. Som om det är henne vi får vända oss till i dessa dagar av eko-vånda. Fast
hjälper det? Kanske vi redan gått för långt i vår så kallade utveckling? Vad kan nornan, den fria,
mytiska skogsfrun, göra för att stoppa katastrofen?
I American Gothic sitter Nornan på verandataket. Framför huset står det svensk-amerikanska paret
Rönnog och Steve Seaberg (Rönnog 1932-2007), Astrids moster och morbror. De utvecklade sin

egen konstform, akrobatisk poesi, akrobatik och poesi sammanfogat till performances, ofta nakna
kroppar i samspel med varandra. Här föreställer de dottern och fadern i den parafraserade ikoniska
målningen med samma namn av Grant Wood från 1930.
Paret Seaberg iscensätter alltså i fotot något av det mest amerikanska i målerikonstens historia.
Bäckström har sammanfogat dem med Nornan som sitter naken, denna från nordisk mytologi tagna
ikon. Astrids alter ego räds varken högaffeln eller paret Seabergs vågade användning av sig själva,
eller experimentlusta, eller den nakna kroppen. Istället ingår de nu i Bäckströms egen arsenal för
konstskapande, intellektuellt och konstnärligt, här som del i ett fotocollage.
Genom Nornan i mötet med fotodokumentation av släkt och familj, symboliska tecken i collage,
hennes deltagande i performances och iscensättningar, skapar Astrid Bäckström ett uttryck som
fångar men också kräver en del av betraktaren.

Malmö den 4 september 2019
Berit Sahlström